tyckande.blogg.se

Jo hej. I den där lilla presentationen av mig själv, som ni ser till höger, hade jag tänkt skriva nåt om mina "hjärtefrågor"... Typ skolpolitik, genus, HBTQ-frågor osv. Men det känns bara fånigt att försöka beskriva det som jag är intresserad av med såna stolpiga ord. Kanske hellre en mer övergripande formulering: Min hjärtefråga är att människor ska kunna få leva sina liv så fria som möjligt, med så få begränsningar som möjligt. (Fria i anden alltså, nu snackar jag inte om ekonomi, skattepolitik el.dyl. Det får andra ägna sig åt.)

Och att vi också ska kunna låta andra få leva som de vill, och respektera och lyssna på varandra, kanske t.o.m. ändra uppfattning nån gång då och då, om nån säger nåt klokt som vi inte tänkt på förut.

Jag inser att det låter som självklarheter, men det är ju inte riktigt det.

 

Här i Norden lever vi ju i ett samhälle som väl kan sägas vara ganska fritt från åsiktsförtryck, åtminstone på papperet. Ändå fjättrar och begränsar vi oss själva, helt frivilligt, genom att stoppa in oss själva och andra i alla möjliga kategorier och fack, som vi sedan inte kan frångå. Här är några lagom löjliga exempel på åsikter som jag någon gång hört uttryckas (direkt eller indirekt, dårå):

 

-Jag kan inte relatera till Magnetic Fields texter för jag är inte gay.

-Jag kan inte klä mitt barn i rosa för det är en pojke.

-Jag är feminist så jag kan inte läsa Knausgård för han är en skäggig heterosexuell mansgris.

-Jag är man så jag kan inte läsa Virginia Woolf, för det vet ju alla att det är kvinnolitteratur.

-Jag är inte vegetarian, så jag MÅSTE ha kött med VARJE måltid.

-Jag är inte troende, så jag tänker inte ens lyssna på folk som är det, utan istället tänker jag prata skit om religiösa så fort jag får chansen, trots att jag inte känner en enda.

-Jag gillar inte poesi. (Punkt.)

-Jag gillar inte sport. (Punkt.)

-Hur jag förhåller mig till andra människor avgörs uteslutande av vilken typ av genitalieuppsättning de råkar ha mellan benen.

 

Det sorgligaste av allt är att man till och med i LEKEN, i FANTASIN, förväntas hålla sig inom vissa ramar. Jag har varit bjuden på maskerad några gånger i mitt liv, och eftersom jag inte tycker det är jättekul att shoppa maskerad-outfits har jag vid ett par tillfällen återanvänt samma Stålmannen-dräkt. Då har jag påfallande ofta fått följande reaktion:

 

-Vad är du utklädd till då?

-Syns inte det? Stålmannen!

-Men det går ju inte. Du är väl Stålkvinnan.

 

NEJ, for the love of God! Jag är UTKLÄDD! UTKLÄDD! Det innebär, per definition, att jag får klä ut mig till vad jag vill - krokodil, Susie Päivärinta, Långben, eller ja...en MAN!

Dessa boxar, dessa bojor! T.o.m barnen är fångna i dem... "Ska vi leka delfiner?", kan barnet fråga - och det är ju fantasifullt och trevligt. Men oftast följs det av: "Du är mamma defin, och jag är delfinungen." Mina förslag om att hon kanske skulle kunna vara pappa delfin, och jag skulle vara en delfinunge, eller att vi kanske bara skulle vara två delfinpolare helt enkelt, brukar bemötas med skepsis.

Ja, jag har faktiskt tröttnat på att tjata om sånt nu...

 

Men på den här bloggen har jag tänkt tjata så mycket jag vill, när jag vill.

Välkomna - och säg gärna emot. :-)