Wtf?
Jag lyckas inte få till nån styckeindelning, av nån anledning. Jag skriver en vanlig text men när jag publicerar försvinner alla radbrytningar. Och nu har jag inte tid med det här längre, så ni får helt enkelt föreställa er föregående inlägg med radbrytningar på rätt ställen.
Mindfulness och heltäckningsmattor
Okej, mitt förra inlägg floppade, och jag fick känna mig lite som Joey Tempest på 2000-talet, alltså en person som försöker göra nåt bra trots att hans storhetstid var för 15-20 år sen.Men idag har jag en DAGSAKTUELL KROK att hänga upp min text på, och enligt journalistikens principer borde det gå bättre då.
Här är kroken: I DN idag skrivs det om sambandet mellan dagens arkitektur och kultur, d.v.s. att allt ska vara öppet, och man ska ha insyn och utsikt överallt: http://www.dn.se/bostad/hus-att-synas-i/
Det här är nånting som jag har funderat på en längre tid. Den öppna planlösningen som symbol för hela vår tid. Man ska inte göra en sak i taget, utan man ska laga mat, baka surdegsbröd, städa, ta hand om barnen, underhålla gäster, titta på tv, planera sin nästa resa till Barcelona OCH uppdatera statusar samtidigt. Kanske skriva en roman också när man ändå håller på. Den öppna planlösningen möjliggör detta. Samtidigt ska man ha stora fönster, så att man kan hålla koll på vad grannarna håller på med där ute. och så att alla ska kunna titta in på ens snygga, perfekta liv.
Precis så var det i vår gamla lägenhet, och jag älskade det när vi flyttade in 2006, men var rejält trött på det när vi flyttade ut 2013.
Jag var föräldraledig hela 2012 och det var då jag på allvar började tänka på det här med den ständigt splittrade uppmärksamheten. Jag tycker nog att jag tog väl hand om min bebis, men det var som om jag levde i flera parallella verkligheter samtidigt . Å ena sidan mitt real life, med amning och blöjbyten och dagishämtning och "Fem myror" på dvd och bussresor och bvc-besök och matinköp och tvättstuga. Å andra sidan: DN kultur och ändlösa debatter på facebook. Det var ju jättetrevligt att få lite intellektuell stimulans och så, men till sist blev jag helt utmattad av att aldrig vara helt närvarande i nuet. Det var då jag började överväga att slå sönder min smartphone med en hammare. Och jag önskade mig, och fick, en bok om mindfulness i julklapp.
I samma veva var vi hemma hos min mans mormor. Och där satt jag, i köket med spetsgardiner, och matade mitt lilla barn, och alla de andra var inne i ett annat rum, och det enda som för tillfället hördes var en klocka som tickade. Och plötsligt fylldes jag av en känsla som jag kom ihåg från barndomen, men som jag inte känt på många år. Jag kan inte beskriva det på nåt annat sätt än...ja...att jag kände mig närvarande i nuet. Jag tror att det var avgränsningen som gjorde det, att jag liksom satt inne i en ombonad box, och inte såg nåt annat än just det jag höll på med för stunden. Och klockans tickande... När hade jag senast suttit stilla och lyssnat på en klocka som tickar?
Efter att ha kommit till de här insikterna vantrivdes jag allt mer i mitt hem. Därför var det med viss entusiasm som jag flyttade in i ett möblerat hus byggt 1978. Här är allting inrett och klart, så man behöver inte känna pressen att skapa ett vackert hem. Det är heltäckningsmattor och furupanel och gillestuga och en köksklocka av trä formad som Uppland. Golvet i hallen och köket är täckt av brun plastmatta som smuts inte syns på, så man måste inte dammsuga hela tiden. Det är rogivande. Att bara liksom embrejsa allt det fula, det är en lisa för själen.
Demokrati, dårå
Min mamma, som föddes 1936 i Finland, brukar säga att när hon var ung fanns det två namn som man inte fick missbruka: Guds och Mannerheims. Idag är det väl ganska fritt fram att smäda Gud och Mannerheim, men det betyder förstås inte att man får säga vad som helst om vad som helst. Nya tider, nya tabun. En av vår tids allra heligaste kor är väl demokratin. ”Demokratiska värderingar” har blivit synonymt med ”goda värderingar”, och man pratar i alla möjliga sammanhang om hur man ska öka demokratin, insynen, inflytandet…
Nu ska ni inte missförstå mig här. Jag kommer inte att balla ur i nåt slags propagandatal för diktatur eller upplyst despoti. Jag kan inte se nåt vettigt alternativ till den representativa demokratin som styrelseskick. Men det finns ett antal frågor som jag tycker att man måste få ställa sig: Är demokrati ett självändamål? Är allt som är demokratiskt automatiskt bra?
Det var det här jag egentligen hade tänkt komma till igår, när jag skrev om skolan och värdegrundsarbetet. Är det verkligen motiverat att impregnera barnen med en överdriven tilltro till det demokratiskt fattade beslutet?
Ett exempel: En mamma till en elev i min dotters klass berättade för mig att hennes dotter hade berättat följande: ”Vi var fyra stycken som skulle gunga, och det får bara plats tre i gungan. Så då röstade vi, och alla var överens om att X inte skulle få vara med. Så då blev det ju demokrati.”
Barnet var uppenbart stolt över röstningsprocessen, men hade tydligen förbisett den lilla detaljen att det kanske inte kändes så himla kul för X att bli bortröstad.
Slutsats: Man kanske kan drista sig till att påstå att demokrati inte är nånting gott per se. Dokusåpor med utröstningsmoment, typ Idol eller Robinson (okej, jag vet, 90-talet ringde och ville ha tillbaka sina exempel) bygger ju på sätt och vis på ett demokratiskt förfarande. men de är ju inte moraliskt oförvitliga för det. Tvärtom, de är vedervärdiga, moraliskt nedbrytande skitprogram, totalt olämpliga för barn att titta på.
När det är val, och ett äckligt parti som SD får en massa röster, så blir folk upprörda. Och det är helt i sin ordning, tycker jag – men alltså, sorry, men man kan inte fortsätta hålla på och krama demokratin om man inte är beredd att respektera det demokratiskt fattade beslutet. Antingen accepterar man resultatet eller så tillåter man sig att ifrågasätta systemet.
Man pratar om soffliggande som ett stort problem, och det är det ju, men är det inte ett ännu större problem att totalt okunniga människor röstar? Att varje medborgare har precis lika stor rätt att göra sin röst hörd, helt utan krav på motprestation? Att man har rättigheter utan motsvarande skyldigheter? Det finns t.o.m. folk som röstar ”på skämt” – precis som när högstadiekillar röstar på den tjockaste, fulaste tjejen i Luciavalet. Bara för att jävlas.
Nå, nu börjar ni väl undra vart jag vill komma och vad jag tänker föreslå för lösning. Och, well, föga förvånande har jag ingenting att komma med. Men jag behöver väl heller inte komma med nåt, för det här är bara ett blogginlägg, inget manifest. Jag skulle bara önska att man kanske skulle kunna prata lite mindre om vad som är ”demokratiskt” och ”i linje med demokratiska värderingar”, och kanske lite mer om vad som är ”moraliskt riktigt”, ”äkta” och ”gott”. För godhet och demokrati går tyvärr inte alltid automatiskt hand i hand.
Värdegrund
Den här hösten är en alldeles speciell tid i mitt liv. Min familj och jag har flyttat från en relativt stor stad till en väldigt liten, och det är alles gut med den saken. En annan spännande sak är att vårt äldsta barn har börjat skolan, eller rättare sagt i det något flummiga gränsland som kallas "förskoleklass". I skolans regi är det, hur som helst.
Jag har varit engagerad i skolfrågor i många år, och hållit på och skrikit och orerat om den svenska skolans förfall. (Alltså i korthet: Att de inte lär sig nånting vettigt där!) Jag är själv uppvuxen i Finland, där skolan är mer av en läroanstalt och mindre av en workshop i social kompetens, och jag kan bli alldeles till mig av avund när jag ser att mina vänner i Finland tragglar DIKTAMEN-LÄXOR med sina sjuåringar. Och att barnen i Finland fortfarande lär sig skriva skrivstil (inte vet jag varför jag tycker att det har ett värde i sig, men det tycker jag...)
Men men... intressant nog så inser jag nu att det viktigaste för mig trots allt är att barnet ska trivas och må bra.
Hittills har barnen i förskoleklassen i första hand arbetat med "värdegrundsarbete". De pratar om hur man ska bete sig mot varandra, och tillverkar fyrklövrar som på nåt sätt symboliserar denna inkluderande approach. Det är ganska lätt att göra sig lustig över det här om man vill vara cynisk. Men å andra sidan: När jag gick i skolan var mobbningen allestädes närvarande. Inte så att man själv var utsatt hela tiden, men HOTET fanns alltid där. Man bar hela tiden på en rädsla för att göra bort sig, för då var det kört. Man blev retad i flera månader. Om man t.ex. hade kissat på sig i skolan hade man lika gärna kunnat begå harakiri, för då hade man blivit mobbad resten av skoltiden. Men i Sverige 2013 tycks barn kunna kissa på sig i skolan utan att det är nån big deal. Det fascinerar mig. Jag går liksom hela tiden och väntar på att verkligheten ska visa sitt fula, grinande anlete och att Helvetets portar ska öppna sig, men än så länge har det inte hänt. Fast hon går ju som sagt bara i förskoleklass än, det finns många år kvar under vilka allt kan gå åt fanders . Men OM mina barn får gå genom hela skoltiden utan trauman, då är jag beredd att förlåta den svenska skolan allt! Om de däremot blir BÅDE olyckliga OCH obildade kommer min dom inte att vara nådig.
Fast egentligen var det inte det här jag skulle skriva om - tanken var att texten skulle handla om demokrati, och hur tabubelagt det är att ifrågasätta den. Men det får bli ett annat inlägg. Consider this a cliffhanger.
Hjärtefrågor
Jo hej. I den där lilla presentationen av mig själv, som ni ser till höger, hade jag tänkt skriva nåt om mina "hjärtefrågor"... Typ skolpolitik, genus, HBTQ-frågor osv. Men det känns bara fånigt att försöka beskriva det som jag är intresserad av med såna stolpiga ord. Kanske hellre en mer övergripande formulering: Min hjärtefråga är att människor ska kunna få leva sina liv så fria som möjligt, med så få begränsningar som möjligt. (Fria i anden alltså, nu snackar jag inte om ekonomi, skattepolitik el.dyl. Det får andra ägna sig åt.)
Och att vi också ska kunna låta andra få leva som de vill, och respektera och lyssna på varandra, kanske t.o.m. ändra uppfattning nån gång då och då, om nån säger nåt klokt som vi inte tänkt på förut.
Jag inser att det låter som självklarheter, men det är ju inte riktigt det.
Här i Norden lever vi ju i ett samhälle som väl kan sägas vara ganska fritt från åsiktsförtryck, åtminstone på papperet. Ändå fjättrar och begränsar vi oss själva, helt frivilligt, genom att stoppa in oss själva och andra i alla möjliga kategorier och fack, som vi sedan inte kan frångå. Här är några lagom löjliga exempel på åsikter som jag någon gång hört uttryckas (direkt eller indirekt, dårå):
-Jag kan inte relatera till Magnetic Fields texter för jag är inte gay.
-Jag kan inte klä mitt barn i rosa för det är en pojke.
-Jag är feminist så jag kan inte läsa Knausgård för han är en skäggig heterosexuell mansgris.
-Jag är man så jag kan inte läsa Virginia Woolf, för det vet ju alla att det är kvinnolitteratur.
-Jag är inte vegetarian, så jag MÅSTE ha kött med VARJE måltid.
-Jag är inte troende, så jag tänker inte ens lyssna på folk som är det, utan istället tänker jag prata skit om religiösa så fort jag får chansen, trots att jag inte känner en enda.
-Jag gillar inte poesi. (Punkt.)
-Jag gillar inte sport. (Punkt.)
-Hur jag förhåller mig till andra människor avgörs uteslutande av vilken typ av genitalieuppsättning de råkar ha mellan benen.
Det sorgligaste av allt är att man till och med i LEKEN, i FANTASIN, förväntas hålla sig inom vissa ramar. Jag har varit bjuden på maskerad några gånger i mitt liv, och eftersom jag inte tycker det är jättekul att shoppa maskerad-outfits har jag vid ett par tillfällen återanvänt samma Stålmannen-dräkt. Då har jag påfallande ofta fått följande reaktion:
-Vad är du utklädd till då?
-Syns inte det? Stålmannen!
-Men det går ju inte. Du är väl Stålkvinnan.
NEJ, for the love of God! Jag är UTKLÄDD! UTKLÄDD! Det innebär, per definition, att jag får klä ut mig till vad jag vill - krokodil, Susie Päivärinta, Långben, eller ja...en MAN!
Dessa boxar, dessa bojor! T.o.m barnen är fångna i dem... "Ska vi leka delfiner?", kan barnet fråga - och det är ju fantasifullt och trevligt. Men oftast följs det av: "Du är mamma defin, och jag är delfinungen." Mina förslag om att hon kanske skulle kunna vara pappa delfin, och jag skulle vara en delfinunge, eller att vi kanske bara skulle vara två delfinpolare helt enkelt, brukar bemötas med skepsis.
Ja, jag har faktiskt tröttnat på att tjata om sånt nu...
Men på den här bloggen har jag tänkt tjata så mycket jag vill, när jag vill.
Välkomna - och säg gärna emot. :-)
