tyckande.blogg.se

Okej, mitt förra inlägg floppade, och jag fick känna mig lite som Joey Tempest på 2000-talet, alltså en person som försöker göra nåt bra trots att hans storhetstid var för 15-20 år sen.Men idag har jag en DAGSAKTUELL KROK att hänga upp min text på, och enligt journalistikens principer borde det gå bättre då. Här är kroken: I DN idag skrivs det om sambandet mellan dagens arkitektur och kultur, d.v.s. att allt ska vara öppet, och man ska ha insyn och utsikt överallt: http://www.dn.se/bostad/hus-att-synas-i/ Det här är nånting som jag har funderat på en längre tid. Den öppna planlösningen som symbol för hela vår tid. Man ska inte göra en sak i taget, utan man ska laga mat, baka surdegsbröd, städa, ta hand om barnen, underhålla gäster, titta på tv, planera sin nästa resa till Barcelona OCH uppdatera statusar samtidigt. Kanske skriva en roman också när man ändå håller på. Den öppna planlösningen möjliggör detta. Samtidigt ska man ha stora fönster, så att man kan hålla koll på vad grannarna håller på med där ute. och så att alla ska kunna titta in på ens snygga, perfekta liv. Precis så var det i vår gamla lägenhet, och jag älskade det när vi flyttade in 2006, men var rejält trött på det när vi flyttade ut 2013. Jag var föräldraledig hela 2012 och det var då jag på allvar började tänka på det här med den ständigt splittrade uppmärksamheten. Jag tycker nog att jag tog väl hand om min bebis, men det var som om jag levde i flera parallella verkligheter samtidigt . Å ena sidan mitt real life, med amning och blöjbyten och dagishämtning och "Fem myror" på dvd och bussresor och bvc-besök och matinköp och tvättstuga. Å andra sidan: DN kultur och ändlösa debatter på facebook. Det var ju jättetrevligt att få lite intellektuell stimulans och så, men till sist blev jag helt utmattad av att aldrig vara helt närvarande i nuet. Det var då jag började överväga att slå sönder min smartphone med en hammare. Och jag önskade mig, och fick, en bok om mindfulness i julklapp. I samma veva var vi hemma hos min mans mormor. Och där satt jag, i köket med spetsgardiner, och matade mitt lilla barn, och alla de andra var inne i ett annat rum, och det enda som för tillfället hördes var en klocka som tickade. Och plötsligt fylldes jag av en känsla som jag kom ihåg från barndomen, men som jag inte känt på många år. Jag kan inte beskriva det på nåt annat sätt än...ja...att jag kände mig närvarande i nuet. Jag tror att det var avgränsningen som gjorde det, att jag liksom satt inne i en ombonad box, och inte såg nåt annat än just det jag höll på med för stunden. Och klockans tickande... När hade jag senast suttit stilla och lyssnat på en klocka som tickar? Efter att ha kommit till de här insikterna vantrivdes jag allt mer i mitt hem. Därför var det med viss entusiasm som jag flyttade in i ett möblerat hus byggt 1978. Här är allting inrett och klart, så man behöver inte känna pressen att skapa ett vackert hem. Det är heltäckningsmattor och furupanel och gillestuga och en köksklocka av trä formad som Uppland. Golvet i hallen och köket är täckt av brun plastmatta som smuts inte syns på, så man måste inte dammsuga hela tiden. Det är rogivande. Att bara liksom embrejsa allt det fula, det är en lisa för själen.